Alldeles nyss var han helt frisk, när Blair, Sarkozy och Berlusconi hälsade
på i Libyen. Han var lite excentrisk bara...
Ser man tillbaka på hans nära 42 år vid makten så har de kantats av konflikter med väst. Periodvis har Libyen varit utsatt för alla möjliga sanktioner. USA t ex har haft importförbud av libysk olja i långa tider och 1986 lät Bill Clinton bomba landet, precis som hans hustru nu gör.
Hans pariaställning har cementerats av alla möjliga anklagelser för terrorism, gärningar som inte har kunnat bevisas, men Libyens vägran att utlämna t ex Lockerbie-terroristerna till rannsakan i andra länder har framgångsrikt framställts som medskyldighet i västmedia.
Hur som helst kom den stora islossningen efter 11 september. Gaddafi lämnade då över embryot till ett kärnvapenprogram till västmakterna och avslöjade pakistaniern A Q Khans handel med kärnvapenteknologi.
I det läget var Gaddafi HELT FRISK enligt västlig sakkunskap.
2004 fick han besök av Blair, 2007 av Sarkozy, 2008 av Berlusconi och en gång kunde han till och med slå upp sitt tält på Röda torget i Moskva för samtal med Putin.
"På fyra decennier har Libyens 'broder ledare' överste Muammar Gaddafi gått från att vara en symbol för revolutionär chic till att bli en excentrisk statsman med helt godartade relationer med väst", skrev David Blair, diplomatisk redaktör för The Daily Telegraph 13 augusti 2009.
Men så i februari 2011, med revolten i Tunisien och Egypten, öppnades nya inkörsportar i Libyen. Gamla kontakter reaktiverades, och se Muammar Gadaffi blev SJUK IGEN.
Medan bombarmadorna drogs ihop på Malta blev Libyens ledare GALEN och ville mörda sitt eget folk.
Om man söker i Mediarkivet visar det sig att Gaddafi omnämndes som galen en gång 1996, en gång 1998 och 23 gånger i år.
Ett tag såg det ut som om svenska media rentav glömt att han var en DIKTATOR.
Hittills i år har DIKTATORN Gadaffi fått 287 omnämnande i svensk press.
I fjol benämndes han DIKTATOR endast 34 gånger.
Under åren 1994 till 2000 var Gaddafi nästan helt demokratisk. Bara i något enstaka fall per år förekom att han benämndes DIKTATOR.
Problemet med den här konjunkturanpassade verklighetsbeskrivningen är att läsarna går vilse. Vad ska de tro?
Vi som är födda på 40-talet och upplevt Afrikas avkolonisering tenderar säkert att vara mera förstående och betrakta frågan ur ett nationellt självständighetsperspektiv. Afrikas frigörelse var en svår och blodig process - och KOLONIALISTERNA SKA INTE SLÄPPAS TILLBAKA.
De som är födda på 90-talet har inte en chans. De är uppväxta med totalt amerikaniserade media. I många fall bygger de sin världsbild uteslutande på vad de kan få ut av filmer (främst amerikanska) och de läser sällan mer än kvällstidningarnas rubriker.
De är systematiskt uppfostrade att tro att den nationella självständighetens principer inte längre är giltiga.
Till och med en så solitt radikal bloggare som Jinge är totalt borta i frågan och jublar tanklöst över bombningarna.
Helt nytt är emellertid inte fenomenet. Första internationalens ledare lovade dyrt och heligt att aldrig stödja ett krig i Europa. När kriget kom 1914, röstade de nästan alla för krigsanslagen.
- Vad kunde jag göra? Min son är inkallad, sa August Bebel och slog ut med armarna när en rasande Aleksandr Kollontaj tryckte upp honom mot väggen i riksdagshuset i Berlin.
Behöver det sägas att med sådan vänster och sådan arbetarrörelse kan vi hälsa hem, då är vi för alltid kapitalismens och imperialismens fångar.
"Inget folk kan vara fritt om det förtrycker andra folk" (Friedrich Engels i "Eine polnische Proklamation").
Jag såg nyligen att detta citat någonstans tillskrevs Olof Palme. Det hedrar honom. Det kunde ha varit hans. Eller rättare sagt verkade han i en tid då vi alla sa sådana saker, och menade det.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.