Problemet med lata journalister

Journalister tänker ofta i enkla, slagkraftiga resonemang som lämpar sig
för s k oneliners och rubriker och löpsedlar.

Att hålla mer än en tanke i luften samtidigt upplevs som en svårighet.
Hörde Aftonbladets Karin Alfredsson i "Godmorgon, världens" panel.
En hygglig tjej i många sammanhang, men som det visade sig har fallit
pladask för Vita husets "Reponsibility to Protect"-retorik (effektfullt
förkortat R2P).


För att kunna ta ställning till om detta är "en ny princip för FN" och
"världssamfundet" eller en ren konstruktion av gamla och nya
kolonialmakter måste man emellertid gå till handlingarna.
Själva formuleringen kommer från en resolution som FN:s
generalförsamling antog 2005:
http://responsibilitytoprotect.org/world%20summit%20outcome%20doc%202005%281%29.pdf

Ur denna mycket omfattande resolution har vissa amerikanska lobbygrupper
plockat två paragrafer, som man säger ger moraliskt ansvar att ingripa i
Libyen för att "stoppa Gadaffis slakt på den egna befolkningen",
formuleringar som blivit så vitt spridda att ingen ens behöver bemöda
sig om att underbygga dem med fakta.

Men om man granskar dessa paragrafer, vad säger de:

138. Varje enskild stat har ansvar att skydda sin befolkning från
folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten.
Detta ansvar innebär att förebygga sådana brott, inklusive uppvigling
till sådana, med lämpliga och nödvändiga medel. Vi accepterar det
ansvaret och kommer att agera i enlighet med den. Det internationella
samfundet bör på lämpligt sätt uppmuntra och hjälpa medlemsstaterna att
utöva detta ansvar och stödja FN i upprättandet av en tidig förvarning.

139. Det internationella samfundet, genom FN, har även ansvaret att
använda lämpliga diplomatiska, humanitära och andra fredliga medel, i
enlighet med kapitlen VI och VIII i stadgan, för att skydda befolkningar
mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot
mänskligheten. I detta sammanhang är vi beredda att vidta kollektiva
åtgärder, i tid och på bestämt sätt, genom säkerhetsrådet, i enlighet med
stadgan, inbegripet kapitel VII, från fall till fall och i samarbete med
relevanta regionala organisationer när fredliga medel är otillräckliga
och nationella myndigheter uppenbart misslyckas med att skydda sin
befolkning från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott
mot mänskligheten. Vi betonar behovet av att generalförsamlingen
fortsätter behandlingen av ansvaret att skydda befolkningar mot folkmord,
krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten och dess
konsekvenser, med hänsyn till principerna i stadgan och folkrätten. Vi
avser också att engagera oss, som är nödvändigt och lämpligt, för att
hjälpa staterna bygga upp kapacitet för att skydda sin befolkning från
folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten
och att bistå dem som är under stress innan kriser och konflikter bryter
ut.

För det första åläggs alltså "ansvaret att skydda" respektive stats
regering. Annorlunda kan det inte vara eftersom utländska makter inte
har rätt att intervenera - en följd av FN:s aggressionsförbud. Att
utländska makter inte för ingripa i inbördeskrig bekräftades senast 1995
av Internationella domstolen i Haag i fallet Nicaragua.

För det andra ska det internationella samfundet genom FN med fredliga
medel verka för sådant skydd av befolkningar.

För det tredje har FN möjligheten att ingripa med våld (kap VII) när
alla andra medel uttömts. Det framgår dock av FN-stadgan att det krävs
att det föreligger fara för "internationell fred" för att så ska ske.

Att resonemangen om "ansvaret att skydda" inte är gällande folkrätt och
inte kan ställas emot och över FN-stadgan framgår av att resolutionen
hänvisar till frågans fortsatta behandling och uttryckligen säger att de
ska tillämpas "med hänsyn till principerna i stadgan och folkrätten".

Det finns alltså ingen ny magisk formel P2P som ger Nato rätt att klampa
in i vilket land som helst, med eller utan fikonlöv från FN:s
säkerhetsråd. Aggressionsförbudet står till och med över FN-stadgan och
gäller oavsett vad Ban Ki-Moon och säkerhetsrådet tycker för stunden.

Den svenska trohet till FN som Karin Alfredsson talar om bör ju
lämpligen tolkas som en trohet till de folkrättsliga principerna och
FN-stadgan.

Etablissemanget i USA behandlar FN-stadgan närmast som förbrukat
dasspapper. Gå in på engelska wikipedia och se hur man beskriver stadgan.
En källa säger rent ut att den skrevs av "kommunister". Av ett tjugotal
invecklade amerikanska diplomater under Roosevelt var endast en - Dean
Acheson -  obefläckad av kommunism, dvs. figurerade aldrig i
senatsförhören om oamerikansk verksamhet.

I ledande kretsar i USA talar man öppet om att USA står över folkrätten.
När USA kan genomdriva FN-resolutioner i dess intresse gör man det.
Annars gör man i alla fall som man vill.

Undfallenhet från svensk sida kan kallas mycket - handelspolitik,
ekonomisk nödvändighet - men var snäll och kalla det inte lojalitet mot
FN:s principer.

En annan fråga, som jag återkommer till, är om Gaddafi verkligen
gjort sig skyldig till "slakt på den egna befolkningen" som Karin
Alfredsson påstår. Det är en mediasanning, men vilken säck har
den varit i innan den hamnade i Karins påse?

Stefan Lindgren