Afghanistanbeslutet - tillbaka till Bush

Om man får tro TT har regeringen, s och mp gjort upp om en minskning av
Afghanistanstyrkan till 400 man.

Tio års nedtystad, mörkad, manipulerad debatt har alltså äntligen avsatt
ett synbart spår i makthavarnas politik.

Men vilket spår?

Att i dagsläget föreslå en styrka på 400 man i Afghanistan är att
försöka vrida tillbaka klockan till 2008, då vi tjänade George W Bush
utnötningskrig istället för Barack Obamas "surge". Det är en skillnad i
taktik.

Carl Bildt har nu klargjort att avsikten är att stridande svensktrupperna
ska stanna bortom 2014. Hans polare i Pentagon säger att ockupationen
måste förlänmgas till minst 2024.

För Pentagon - liksom för dess marionetter i den svenska regeringen - är
just nu det viktigaste inte antalet soldater - utan att till varje pris
förhindra BINDANDE BESLUT OM ATT ÅTERSTÄLLA AFGHANISTANS NATIONELLA
SUVERÄNITET OCH TERRITORIELLA INTEGRITET.

Afghanistanvänner bör kräva varken mer eller mindre än ett omedelbart
hemtagande av trupperna. Tidsutdräkten ska inte vara större än vad som
krävs för att packa sig ombord på de C17-plan som de svenska
skattebetalarna fått betala så dyrt. Två flygningar bör räcka.

Djävulen sitter i detaljerna och så länge regeringen inte gett en full
ekonomisk redovisning av Afghanistanäventyret är det också av det skälet
fel att godkänna någon fortsättning.

Enligt SIDA var det civila biståndet till Afghanistan 647 miljoner 2010.

Om vi då tar de militära kostnader för 2010 (för att få jämförbart för
samma år) var de 1 480 miljoner plus 635 miljoner i vår kostnad får
Nato:s C17-plan = 2 115 miljoner.

Militärkostnaderna är alltså MER ÄN TRE GÅNGER SÅ STORA som det civila
biståndet.

Och det civila biståndet har frysts, långt innan truppminskningen kommit
på tapeten:

Gunilla Carlsson skrev i en rapport till moderatstämman:

"Sverige bör inte nämnvärt öka nivån till centrala program under
strategiperioden med tanke på bristande förmåga, åtagande från den
afghanska regeringens sida vad gäller att stärka en god samhällsstyrning
inom ramen för Kabulprocessen. Sverige bör dock ha beredskap för att
stärka stödet om situationen förbättras".

Det säger en del om prioriteterna att man är så negativ till den civila
hjälpen och krampaktigt håller fast vid Sveriges krigsdeltagande.

Stefan Lindgren